Anne Dorthea fortæller...

Hej EXIS!
Jeg er stadig i Sydamerika, men har i dag forladt Bolivia og er taget til Peru. Jeg har været meget tilfreds med mit program. Det lader til at EXIS ikke tager særligt meget ekstra frem for hvis man opsøger skolen fra gaden. Det er meget positivt. Information om undervisningen fra jeres side har været i top, jeg er meget tilfreds. Arbejdet var hårdt og psykisk krævende, men meget lærerigt og jeg er glad for jeg har gjort det.
Tak for hjælpen og fortsat god arbejdslyst.

Morten fortæller...

Alt i alt havde jeg et meget behageligt ophold i Bolivia. Skolen var rigtig hyggelig, det var rart at der blev arrangeret aktiviteter, så man kunne møde andre rejsende, men det var samtidig også rart at man ikke var forpligtet til at møde op. Jeg benyttede mig selv et par gange af skolens tilbud, men havde også brug for noget tid alene efter de mange nye indtryk.

Sandra var utrolig rar, jeg var hjemme og besøge hende, gennem nogle andre studerende, og hun var altid åben og parat til at hjælpe. Ikke alene hjalp hun under opholdet i Sucre, men hun gav mig også meget information til mit ophold i Villa Tunari og viste stor omsorg for mig.

Jeg ved at andre havde stor glæde af at bo hos en familie, men for mig var det meget vigtigt at jeg kunne trække mig tilbage når dagen var ved at være slut. Det var helt ideelt for mig at bo i min egen "lejlighed", som både gav frihed men også den sikkerhed der ligger i at jeg boede på en lokal families grund.

Parken i Villa Tunari er et dejligt sted, meget spontant og dynamisk, og ideen om at de rejsende selv står for det meste af ledelsen fungerede fint. Dog var der nogen der havde lidt svært ved at affinde sig med de "spartanske" forhold. Et forhold der er meget vigtigt at pointere overfor folk der er interesserede i et ophold der.

Maria fortæller...

Jag kom hem från min resa i Sydamerika för några veckor sedan. Det var juh ett tag sedan jag var i Peru och Bolivia på de saker som jag bokade via er, men jag tänkte ändå ta och berätta lite om det. Eller i alla fall om volontärarbetet i Bolivia, för det var mycket speciellt. Jag började med två veckors språkstudier i Cuzco, och därifrån var det lätt att ta sig till Bolivia med buss. Från skolan hade jag fått mycket bra vägbeskrivningar till Villa Tunari, som var mitt slutmål.

Efter att ha spenderat ett par dagar i La Paz åkte jag vidare och kom efter många timmar till Villa Tunari. Volontärerna hade ett eget hus och jag fick vänta där. Det var ca 30 volontärer där för tillfället från hela världen. Och de var vana vid att det kom nya hela tiden så de visade mig runt i ap-parken. Sedan kom volontären som hade hand om alla nya och berättade om parken och regler och lite annat. Jag slussades vidare till nästa person som var ansvarig för arbetet och delade ut arbetsuppgifter.

Det som fanns att välja mellan var:

• The monkeypark: den delen av parken där capuccino-apor släpptes fria och den delen dit turister kunde komma och kolla också.
• The Spidermonkeys: en del som turisterna inte hade tillgång till eftersom spindelaporna endast accepterar vissa människor och går till attack mot alla andra.
• The Mirador: en avskild appark där alla "problemapor" fanns, de som inte kunde släppas fria. De hade burar som de sov i på nätterna och släpptes ut på koppel under dagarna.
• Fåglarna: olika fåglar och papegojor i alla storlekar och färger. Pumorna: 8 stycken pumor behövdes tas om hand och rastas varje dag.
• Ozeloterna: 4 ozeloter som hade samma behov som pumorna. Och en jaguar som inte var särskilt vänskaplig.

Jag tror jag måste berätta lite om parken innan jag fortsätter. Man ser ofta på dokumentärer om hur tjuvjägare skjuter gorillor och vilda katter för att skära av dem tassar och stjäla deras ungar och sedan sälja dem dyrt på svarta marknaden till rika människor. Detta är precis vad som pågår i Bolivia. Alla djur som finns i Parque Machia är djur som tagits tillfånga och levt hos privatpersoner. Sedan har djuren kommit till parken antingen genom polisens beslagtagning eller att de insett att en puma inte är lika gullig och mysig när de växer upp och blir till 60 kilo rovdjur.

Så i parken gör vi allt för att de ska få ett så naturligt liv som möjligt. Aporna släpps fria och kan komma och gå som de vill, men de har de så bra (vi matar dem och tar hand om dem) att de stannar i parken. Parken har även en flock med apor som finns djupare in i djungeln som har förvildats igen. Katterna kan aldrig släppas fria igen eftersom de nu skulle bli ett lätt byta för människor eftersom de är såpass tama. De skulle även kunna skada människor. Därför försöker vi ge dem ett så naturligt liv som möjligt. De är i burar på nätterna och hela dagarna spenderar vi med dem och är ute och går med dem i koppel i djungeln. Vissa är riktigt tama så de slickar en och man kan klappa dem och kela med dem, medan andra är lite vildare och farligare.

Parken drivs helt och hållet av volontärer. En bolivians kvinna håller i det, och sköter kontakterna med myndigheterna. Området hyrs av Communidad Inti Wara Yassi och alla entréintäkter går direkt till staten. Det är bara volontärers donationer som betalar mat och hyra till djuren. Jag ville helst arbeta med en katt. Det fanns ingen puma "ledig", så jag hade att välja på en ozelot eller jaguaren. Jaguaren var såpass vild och därför krävdes det att jag stannade minst 6 veckor för att få arbeta med den så det blev ozeloten för min del. Tigre hette den, och det var den vildaste katten med mest instinkter bevarade i hela parken. Så jag kunde inte kela med den utan var hela tiden tvungen att vara på min vakt. Men samtidigt var det den roligaste katten, eftersom hon jagade ödlor och fåglar under våra promenader och åt upp dem inför mina ögon.

Vi gick nästan aldrig på de stigar som var utmärkta som hennes utan hon gick rakt ut i djungeln - "off-track". Så min dag såg ut så att jag gick upp vid åtta på morgonen. Det började med en lång och brant "stig", som egentligen var en bäck som vi gick i upp till burarna, 20 minuter.

Tre volontärer hade följe varje morgon för tre av de fyra oxeloternas burar låg ganska nära varandra. Så tog jag ut Tigre och satte henne på en lina utanför hennes bur medan jag städade den. Sedan tog jag lös henne och vi gick på promenad. Jag hade en pinne – som försvar mot eventuella attacker - och det 6 meter långa kopplet till henne. Beroende på väder gick vi olika mycket.

Vissa dagar kunde vi gå off-track 7 timmar i sträck, och ibland gick hon bara ner till en solig glänta och lade sig där. När vi kom tillbaka till buren lade jag in köttet och släppte in henne. 0,5 kg rått kött fick Tigre varje dag. Sedan gick jag ner till volontärhuset igen och hjälpte till i apparken några timmar innan jag äntligen kunde gå hem och duscha - och tro mig, det behövdes!! Kvällarna spenderade vi för det mesta i en utav restaurangerna.

Vi brukade hyra film och få titta på den i restaurangen. Eller så stannade vi hemma och lagade mat tillsammans. Parken hyrde två stycken gamla vandrarhem åt volontärerna som de kunde bo i. Och jag tycker faktiskt att boendet beskriver bäst hur det var att jobba där i parken.

Rummen var mögliga, min kudde var möglig. De flesta sov på halmmadrasser. Det sprang kackerlackor ut och in och det var hål i dörrarna så katter kom in och man kunde hitta dem sovandes under sitt täcke när det regnade. Dusharna hade inget varmvatten och ibland inget vatten alls. Toaletterna var så dåliga och det blev ofta stopp i dem så det var ofta bajs i dem. an svettades dygnet runt och hade inte en del på kroppen som var fri från myggbett.

Nu undrar ni säkert vad jag menade med att boendet beskrev bäst hur det var i parken. Jo, för om man står ut med allt detta, allt detta äckliga, hemska, så långt från vad vi är vana vid, och ändå älskar jobbet och stannar där och dessutom vill stanna längre och åka tillbaka och stanna för resten av livet (för det vill jag). Då måste det verkligen vara ett fantastiskt ställe, om man kan tänka sig att bo där. Och det var det.

Ett minne för livet.
Oförglömligt.
Fantastiskt.
One-in-a-lifetime-grej.

Jane fortæller...

There is never enough time to do all the things that need doing. The orphanage is under-staffed and needs all the volunteer help it can get. As a nurse I was especially frustrated by a cruel nurse who keeps her job despite many reports on her bad behavior. A background in nursing, teaching or social work is a big advantage here.

It was the hardest job I’ve ever done, especially leaving the children. Seeing their development and their smiles was the greatest reward. The personal contact is always the most important.

Volunteers must realize that we are there for the children and not for ourselves. I worked closely with the Bolivian staff to find out what they really wanted and made a laminated translation of the orphanage routine for new volunteers. We make a difference.

Jane – Irish nurse working at San Juan de Dios orphanage in Bolivia

» Top